Särö Västerskog
Historik De första skriftliga uppgifterna om Särö finns som så mycket annat här i Halland i konung Waldemars jordebok från 1200-talet Där omtalas ett möte mellan konung Christoffer, Norges konung och hertigen av Sverige ”…Särö en ö tilldömd Konungen med goda mäns ed… Först 1974 kom reservatsbildningen till stånd. Reservatet omfattar 56 hektar, marken ägs av Naturvårdsverket och förvaltas av Länsstyrelsen i Halland. Det är framför allt känt för sin gamla skog av ek, tall och idegran.	Karta med vandringsleder
Västerskogs veteranträd
Eken Eken som invandrade till den skandinaviska halvön för cirka 9000 år sedan, representeras här av två skilda arter-bergek och skogsek. Bergeken eller som den tidigare kallades vintereken (bladen fälls ofta inte förrän på våren) är i sin utbredning begränsad till Sveriges västra och sydliga delar. Man vet att ekarna i Västerskog under gynnsamma förhållanden kan uppnå en imponerande ålder. Särös mest berömda träd, den så kallade 1000-årseken har uppskattats till att ha uppnått en ålder av mer än 500 år när den gav upp i slutet av 1940-talet.	1000-årseken tecknad av Emil Libert (ur NIT 1870)
Tallen Tallen hör också till veteranerna i Västerskog. Den varierar i form från krypande bestånd på västsidan till imponerande pelarsalar i skyddade lägen. De i dag äldsta kända tallarna är från 1740-talet, men Högdahl-Sernander fann 1914 en stubbe med 480 årsringar. Ett intressant fenomen som man kan studera lättast på gamla döda tallar är den spiralvuxna veden. På gamla tallar vrider sig ofta veden motsols från rotändan sett (”högerhandsvridning”) och vridningen blir större ju äldre trädet är. Ett annat fenomen som man ofta ser på gamla tallar är att de får ”pansarbark” (barken blir platt som pansarplåtar eller sköldpaddsskal).	Hällmarkstallskog med blåmossa
Idegranen Idegranen (barrlinden) är kanske den mest mytomspunna veteranen i Västerskog. Den frodas i dunklet under ek och fur, gärna på lite fuktig mark. Arten är värmeälskande och har i Europa en sydlig utbredning. Den är som vi tvåbyggare, då han- och honblommor i regel är skilda åt på olika träd. Kotten liknar ett bär med ett frö och tar 18 månader på sig för att mogna. Det röda fruktköttet är sött och geléartat men kärnan bitter och giftig, vilket för övrigt även hela trädet är. Det finns belägg från England på att det hårda träet har använts till spjutspetsar redan före senaste istiden för 50000 år sedan. I Schweiz har man funnit 10000 år gamla pilbågar av idegran. Just användningen till pilbågar är något som varit centralt genom åren och det vetenskapliga släktepitetet ”Taxus” kommer från det grekiska ordet för båge.	Idegran i Barrlindkärret
Några andra växter
Buskstjärnblomma Man känner igen den lätt även efter blomningen genom de spetsiga, styva, korsvis motsatta bladen. I Halland är den vanligast från Onsala till Släp med endast spridda förekomster ner till Varberg.
Kärrtörel Blommar i maj-juni vackert med gula blommor, men det är absolut inget man plockar var man än finner den. Törelväxterna innehåller en vit brännande växtsaft.
Strandkvanne Kvannen förekommer som ytterligare en underart, fjällkvanne som också har använts länge i odling. Den omtalas redan i Olof Tryggvassons saga på 1100-talet, då flitigt använd som grönsak och läkemedelsväxt.
Havssälting Bland strandklipporna växer här den karaktäristiska havssältingen. En art som Linné under sin Öländska resa konstaterade smakade salt.
Lunglav Lunglaven är en av våra största bladlavar och är lätt att känna igen på att bålen har ett mönster som påminner om lungblåsor. Den användes förr enligt signaturläran i försök att bota lungsjukdomar.
Rutskinn Rutskinnet är en skinnsvamp som växer på blottad kärnved av ek. Vid torr väderlek spricker den upp i karaktäristiska rutor.
En utförligare beskrivning finns i Vår Bygd 2009

TILLBAKA